*lessen*

Fick idag ett besked jag färat för i flera år men jag nånstans hoppades ändå skulle lösa sig på ett annat sätt.
Ni som läst på facebook eller msn ikväll kan kanske räkna ut vilka det är det gäller, men jag ber er som känner dem att inte säga ngt till dem, om det. Jag skriver här för att lätta mitt hjärta och kanske få ngn kommentar eller ngt råd, inte för att hänga ut mskr som redan mår dåligt...okej, då vet ni!

Vet inte vad jag ska säga...tycker väl att den som initierat detta beslut inte gett den andre så mkt chans att bättra sej, det svider en del. Önskar att de haft "stora diskussionen" innan bslutet föll, att varnningar skulle getts... men allt verkade redan ha gått för långt. Det fanns ingen vilja kvar att förbättra, inga känslor. Tankar har bearbetats i år för den ene medans den andre får en kalldusch...det kunde jag berättat att det skulle bli så...det anades ingenting...hur nu det eg kan vara möjligt, att anta och tro att tystnad kvällarna igenom är normalt.....
Varför ifrågasattes det aldrig, deras beteende? Varför undrade ingen av dem högt, varför den andra inget sa?

Hur blir det med allt nu? födelsedagar, jul, besök både här och där.....allt det där praktiska som svider varje gång ngt ska göras första gången sen beslutet fattats. Man blir egoist i såna här läget, "hur påverkar detta mej?" "hur jobbigt blir detta för mig?".
Man är helt plötsligt inte alls 30 år och vuxen man är endast barn till sina föräldrar och sårad...

Beslutet är en vecka gammalt och nu vet både jag och min bror... trodde aldrig jag skulle sålla mig till denna typ av statistik...trodde mina var ett undantag. Känslan av "det händer andra men inte mig"...

Den som fick kalldusch är givetvis jättesårad och arg... den andra är mest trött och får ta emot alla verbala slag som kommer, för den satte ju igång detta hjulet...

Undrar hur detta kommer bli i slutändan, kommer de bete sig civiliserat? Kommer de kunna komma och gratulera varandra och oss på våra födelsedagar, såsom min kusins föräldrar gör? Hoppas på det...hoppas de nått dit till jul...hoppas de inte blir som för andra jag hört om som efter 20 års skilsmässa ff väljer att inte fira sina barns födelsedagar tillsammans....då skulle jag gå under...


mår som en prinsessa med ring på fingret =D

för om det är så att ngn har missat det på msn eller facebook så
... förlovade sej jag och Magnus i lördags.
ngn som vill ha hela historien?

han hämtade mig i kritinehamn när jag kom med bussen hemifrån mamma och pappa, där jag varit över natten för att jag vart med på mammas ljusparty.
och så fråga han om vi skulle käka ngt innan vi åkte upp till stugan "visst" sa jag, så åkte vi till ett ställe som heter mastmagasinet...men jag har ju inte värsta matlusten längre så då sa han att vi kunde åka ut och kolla vid picassostatyn och båtarna först...för det gör vi ofta...
så det det gjorde vi...gjorde helt vanliga saker, satt och pratade uppe vid turistbyrån, letade toaletter ha ha...sen ville han gå ner till vattnet och känna om det var varmt....."mmm visst" sa jag, lätt oövertygad, känner mej ju mer eller mindre alltid lite småvissen numera...så var inte jättepå att röra på mig, satt bra på den bänk vi var på,

men jag följde med neråt, vi gick och småpratade...och faktiskt - solen började titta fram mellan allt regn när vi kom ner till vattnet... vi gick över lite klippor som jag höll på att ramla över...;) för att komma ner på lite sandstrand-isch som fanns på nersidan av statyn liksom... där fanns iaf en bänk precis underen vindpinad tall, så där satte vi oss, njöt av solen, myste och så sa han "du det är en sak jag skulle vilja fråga dej om"...

jaha du tänkte jag, först då fattade jag alls....hi hi...så gick han ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom...någongång framöver .... och jag sa ja...och så tog han fram asken med ringarna, han satte på min och jag hans...och så massa puussar....hi hi...mmm mkt gulligt...jag är mkt nöjd!

efteråt åkte vi och åt på mastmagasinet, såå mkt god mat - grillbuffé med potatisgratäng...snacka om förlovningsmiddag :)

jag är så glad att vi inte åt först för då hade han inte vågat gå ner på knä, på resturangen...så att allt hände som det skulle....frieri, sol och sen mat......känns verkligen som att Gud log mot oss....=)

sååååå nu vet ni =)=)=)=)


RSS 2.0